"Är det bra med dig?"

Vad är ens meningen med den frågan? Vill folk att man ska svara ärligt? Att jag egentligen mår skit? Nej såklart inte. Folk vill bara att man mår jättebra och är nöjd med allt i livet. 

Avskyr att träffa på folk på stan som vill småprata med en. Till och med när det är mina absolut närmsta vänner eller släktingar. En sån grej kan förstöra hela min dag, fast det för de flesta kanske skulle göra deras dag.
Fatta vad skönt det skulle vara att få gå helt ensam i affärer och titta på det man vill i lugn och ro utan att man måste anpassa sig och oroa sig över att det är människor runtomkring en överallt.

Hoppas min sociala fobi kommer bli bättre med åren. Men just nu är det riktigt illa. Jag törs knappt gå ut längre. 

allt är så svårt nu. Jag har inte en enda okonplicerad relation med någon. Jag känner mig orolig och nervös inför allting. Att bara ta bussen på morgonen, känns så himla jobbigt.

 

Vet inte hur jag ska klara av varken skolan eller praktiken.

Jag längtar så j'vla mycket efter ångestfria dagar och nätter. Tror aldrig jag har haft så mycket mardrömmar i hela mitt liv som jag har haft de senaste månaderna. 

 

Att vara människa är det svåraste som finns i hela världen.

 

 

Hej alla fina! <3 

Väldigt länge sedan jag skrev nånting nu. Har hänt väldigt mycket sen sist! Efter jullovet gick det väl mest utför i skolan och jag började må riktigt dåligt igen. Därför så sköt jag upp en massa skolarbeten och började ha praktik. Jag hade praktik i ca 6-7 veckor och trivdes hur bra som helst. Några veckor innan jag slutade skolan fick jag höra talas om en linje som det ingår en mycket praktik i och som jag tyckte verkade jättebra. Vi kollade upp om det fanns någon plats för mig att byta till den linjen i tvåan, och det fanns det! Det var ett stort och lite jobbigt beslut eftersom jag inte alls gillar förändringar och allt vad det innebär att byta klass. 

Nu har jag gått två och en halv vecka i min nya klass och jag hade inte kunnat föreställa mig innan hur bra det skulle bli. Jag har hamnat i en fin klass där det är flera snälla människor. Det är helt sjukt vad jag har förändrat mig i skolan. Den här klassen har fått mig att tordas vara mig själv. Jag känner att jag kan gå i jättelite smink (har aldrig känt så sedan åttan), ha på mig i princip vilka kläder som helst, prata med exakt alla i klassen (till och med de tuffa killarna), prata ensam inför klassen om jag får ordet från en lärare, säga vad jag tycker, stå för nästan alla mina åsikter m.m. Listan kan göras lång. Heeelt galet! Fattar inte hur jag kan göra allt det, men det känns så jävla bra att jag ÄNTLIGEN törs vara mig själv!!! :D

Och att jag dessutom har tre veckors praktik i månaden gör det inte direkt sämre. Skoljobben är däremot jättejobbiga och vi har väldigt intensiva dagar på grund av att vi inte går i skolan så ofta, men jag försöker att mest fokusera på det bra. Om bara några dagar börjar praktiken och det längtar jag till så mycket!

Jag är ändå så himla glad att jag bestämde mig för att byta klass, för det här känns verkligen rätt för mig. 

Massor av kärlek till er<3

Egentligen vet jag precis vem jag är. Jag vet precis vad jag vill göra med mitt liv. Precis hur jag vill vara, tänka, känna.

Jag uppfattas av de flesta som väldigt osäker, försiktig och blyg. Men jag är ju raka motsatsen. Men det vet nästan ingen om. 

Grejen är ju den att jag aldrig gör nåt särskilt. Jag har ofta på mig kläder som egentligen inte är min stil, för att passa in. Jag säger saker jag egentligen inte menar, för att passa in. 
Jag önskar så fruktansvärt mycket. Riktigt j'vla mycket. Att jag tordes vara den jag är, vara stark i mig själv och inte bry mig så sjukt galet mycket om vad andra tycker om mig som jag gör nu.

Det är bara så svårt att inte bry sig om vad andra tycker om mig. Egentligen struntar jag ju fullkomligt i vad de tycker men fast jag gör det så kan jag bara inte det! Jag vill så fruktansvärt gärna passa in. Jag vill att folk ska gilla mig. Jag vill vara som alla andra. Fast egentligen inte. Jag vill vara annorlunda på ett bra sätt fast endå väldigt omtyckt.

Ja, ni hör ju själva hur snurrigt allt är. Jag vet varken upp eller ner. Men endå är allt solklart.

Jag har gått ut första terminen av ettan på gymnasiet. Helt otroligt. Fattar knappt att det är på riktigt och fattar inte hur jag har klarat av det. Men det har jag gjort!

Herregud. Jag har knappt ord för att beskriva hur jag känner mig. Så fruktansvärt känslosam.

Det konstiga är att jag inte mår ett dugg dåligt. Allt känns bara så bra just nu. 
Jag grät till och med på vägen hem från skolan. Fast jag inte är det minsta ledsen. Det var en riktigt märklig känsla. 

Har aldrig känt mig så stolt över mig själv någonsin. Jag känner verkligen att jag är stark. 
Det kommer mest troligt att fortsätta vara förjävligt i skolan nästa termin, men det skiter jag fullständigt i just nu.

Just här just nu, känns det bara hur bra som helst. 
Det känns som att det inte finns någonting som jag inte kan göra.

Nothing is impossible ♥

Helt seriöst. Hur klarar alla tonåringar av att gå gymnasiet egentligen?

 

Jag har pratat med min psykolog och min kurator om vilka alternativ jag har. Det lutar mycket åt att jag ska byta skola eller hoppa av gymnasiet och få praktikplats någonstans istället. Om det blir det andra alternativet så ska jag läsa på folkhögskola senare.

 

Men jag ska i alla fall gå kvar i skolan tills julavslutningen. Måste fundera över hur jag vill göra... Känns väldigt jobbigt med förändrig men med tanke på hur förjävliga alla dessa veckor sedan 19 augusti har varit så tror jag inte att det kan bli så himla mycket värre.

Har ju aldrig mått så dåligt, grubblat och funderat så mycket, haft så dålig självkänsla och självförtroende eller känt mig så udda och konstig någonsin som jag gör nu. Så det vore otroligt mycket bättre om det blev bra i skolan.

 

Men jag är så jäääkla stolt över mig själv över att jag bara har varit borta två ynka dagar från skolan! Och att jag berättade för dig om mjna funktionsnedsättningar och att jag är ett år äldre än dig. Helt galet fakiskt.

 

Är så tacksam över alla fina människor som finns i mitt liv. Utan er hade jag aldrig klarat det fruktansvärda jag gått och går igenom. känner mig oftast som världens ensammaste, men jag vet att ni alltid finns där för mig. Ni är helt underbara <3

 

Nu är det bara cirka fyra veckor kvar i plugget, det ska jag banne mig stå ut med! 

 

Ska försöka tänka positivt resten av skoltiden innan lovet. umgås med dig. tänka på att det snart är jul. Vara mycket med min familj och släkt. Träffa vänner jag inte träffat på evigheter. Se på tv-serier. Läsa böcker. Sjunga. Spela gitarr. Göra det jag älskar.

 

till alla er som går i skolan (eller vad det kan vara) och tycker allt känns fruktansvärt: det blir bättre!!

det känns verkligen inte som det just nu, men jag lovar att det blir bättre tids nog. Fokusera på det fina och bra i ditt liv så känns det lite bättre i alla fall. eller prata med någon. Jag tror på er! 

 

massor med kärlek från den deppiga och peppiga Flo till er<3

Från början tittade jag inte ens åt ditt håll. Trodde att du var en av alla de andra jobbiga hockeykillarna.

Det tog några veckor innan vi ens sa något till varandra. Du sa hej. Ett enkelt och hur vanligt och intetsägande ord som helst. Men det betydde jättemycket för mig.

Efter det så började vi prata mer och mer med varandra.

Nu har det gått så långt att jag känner att det enda som är värt med att gå till skolan är du.

Har inte träffat en sån fin person som dig på hur länge som helst.

Trodde verkligen inte att en 16-årig jättesocial, utåtriktad och populär sportkille skulle bli min bästa vän i skolan. Jag har aldrig ens varit i närheten av en "vanlig" tonårskille utan aspergers, ADHD eller liknande.
Så himla fel man kan ha. Men oj vad glad jag är att jag upptäckte dig!

Är så otroligt glad över att du vill umgås med mig av alla personer på skolan.

Trots att vi egentligen inte känner varanda särskilt väl och vi har inga gemensamma intressen alls så betyder du så mycket för mig.

Imorgon ska jag ta mod till mig att berätta för dig att jag har aspergers och ADHD.

 

HERREGUD! Har alltid gillat One Direction otroligt mycket, men nu gillar jag de mer än någonsin.
Det här är seriöst det bästa de har gjort, någonsin. Jösses, började storgråta första gången jag hörde låten och då hade jag inte ens sett musikvideon! Det är helt otroligt hur mycket en låt kan påverka en... 
Ja, jag skulle kunna skriva flera sidor om hur fina killarna är och hur bra den här låten är. Men det skulle bli drygt att läsa efter ett tag, så jag tror jag ska sluta här.

Till er som aldrig har hört låten förut säger jag bara: LYSSNA!

Puss på er<3

Jag vet att man inte ska döma en klass och en skola för fort men jag känner mig så besviken, ledsen och nästan deprimerad. Fy f@|#% säger jag bara.

 

Jag har fått höra av typ alla att gymnasiet är mycket bättre än högstadiet, att man får en massa nya kompisar som man får kvar resten av livet och sånt. Jo tjena!

 

Jag har varit så extremt orolig och nervös inför det här, och sen få veta att allt det man varit orolig för, händer på riktigt. Det var värre än när jag gick på lågstadiet. Det enda som är bra är att jag verkar ha en bra mentor men vette f&@;/ om jag klarar av att gå gymnasiet, i alla fall på den skola jag går på nu. Det börjar inte bra om jag är tvungen att stanna hemma från skolan andra dagen i ettan. Men jag måste, för jag klarar inte av det just nu. Det enda jag kan göra nu är att se en massa avsnitt av "Vänner", läsa böcker, spela och lyssna på musik så jag glömmer det verkliga livet för en stund.

 

 

Jag känner igen mig väldigt mycket. Känner ni igen er ni som har autism eller liknande funktionsnedsättning?

Jag såg filmen "the perks of being a wallflower" idag. Trodde inte att den skulle va så bra som alla säger att den är, men det var den verkligen!

 

Den handlar om tonårskillen Charlie som känner sig utanför och annorlunda som börjar i en ny skola. Där lär han känna Sam och Patrick, som kommer att förändra hans liv.

 

Åh, alla måste se den här filmen någon gång i sitt liv! Särskilt ni som känner er eller någon gång har känt er annorlunda. Jag kände igen mig väldigt mycket i Charlie, det var nog också därför jag tyckte att den var så bra.

 

 

 

Under 2012 har det hänt saker som jag inte trodde skulle hända. rätt mycket jobbiga saker, men mest väldigt bra. Några av de sakerna är dessa:

 

* Jag gick med i elevrådet på skolan, fast jag tycker attbdet är väldigt jobbigt att vara med andra elever från skolan.

 

* Jag började i en fritidsaktivitet, där jag lärde känna några snälla tjejer.

 

* Jag började gå på ungdomsgården i byn, där jag också lärde känna några fina människor.

 

* Jag har uppträtt minst 5 gånger och sjungit, inför mycket folk, trots min oerhörda scenskräck. (En av gångerna med en kändis!)

 

* jag har lärt mig spela gitarr. Det tog lång tid, gjorde galet ont i fingrarna och var svårt. Men fasen vad det var värt det!

 

* Jag fick en kontaktperson. kunde inte ha fått en bättre, hon är som en storasyster till mig!

 

* Jag började vara med på vissa lektioner på skolan med en "vanlig" niondeklass. Jag var galet nervös innan, men det visade sig vara en väldigt bra klass där de är accepterande och där alla får vara som de är.

 

Är väldigt nöjd över året som har varit och är jäkligt stolt över mig själv! Det tycker jag att ni andra ska vara också :D 

 

Jag hoppas och tror Att 2013 kommer bli ett lika bra år som 2012!

 

Den bästa julskivan enligt mig! Galet fina låtar som passar alla tillfällen i jul :)

 

Här kan ni lyssna på den på Spotify: Peter Jöback – Jag kommer hem igen till jul - Jubileumsutgåva

 

(P.s Lyssna även på Gör det nu. En jättebra låt som fanns med på den förra utgåvan av julskivan!)

Det är så jäääkla mycket just nu i december för mig... Vet inte om jag orkar mer!

Önskar bara att man kunde ta det lugnt, göra det man vill och bara njuta av allt julmys.

 

Men det som känns galet skönt är att vi får jullov om åtta dagar, då är nästan allt det jobbiga över. Då kan jag ÄNTLIGEN pusta ut! 

 

Spelar gitarr och sjunger Ed Sheeran-låtar.

Lyssnar på One Direction. Ser några avsnitt av Glee. Sms:ar med snälla människor.

 

Mår ganska bra faktiskt.

Det känns som att jag äntligen börjar komma upp ur det mörka hålet.