Från början tittade jag inte ens åt ditt håll. Trodde att du var en av alla de andra jobbiga hockeykillarna.

Det tog några veckor innan vi ens sa något till varandra. Du sa hej. Ett enkelt och hur vanligt och intetsägande ord som helst. Men det betydde jättemycket för mig.

Efter det så började vi prata mer och mer med varandra.

Nu har det gått så långt att jag känner att det enda som är värt med att gå till skolan är du.

Har inte träffat en sån fin person som dig på hur länge som helst.

Trodde verkligen inte att en 16-årig jättesocial, utåtriktad och populär sportkille skulle bli min bästa vän i skolan. Jag har aldrig ens varit i närheten av en "vanlig" tonårskille utan aspergers, ADHD eller liknande.
Så himla fel man kan ha. Men oj vad glad jag är att jag upptäckte dig!

Är så otroligt glad över att du vill umgås med mig av alla personer på skolan.

Trots att vi egentligen inte känner varanda särskilt väl och vi har inga gemensamma intressen alls så betyder du så mycket för mig.

Imorgon ska jag ta mod till mig att berätta för dig att jag har aspergers och ADHD.