I onsadags på programmet Arga Snickaren, så handlade det om en kvinna som hade AS och ADHD. Väldigt intressant program! Det var verkligen tur att hon fick hjälp, för hennes hus var ett fruktansvärt kaos och hon mådde jättedåligt över att det såg ut som det gjorde. Dessutom så hade hon stopra problem med att ta tag och fixa sitt hus.

Däremot så vet jag inte om Arga Snickaren var det bästa bygg tv-programmet att söka hjälp från, för att Anders (arga snickaren) är galet hård och sträng och man kan lätt ta illa upp av honom. Men samtidigt så hade hon så stora problem och behövde verkligen ta tag i att fixa klart huset seriöst och ordentligt och då behövs nog en sträng person som hjälper en.

Du kan se hela programmet på denna länk.

Två tips på bra internetforum som jag rekommenderar:

Jag går ju som sagt i en spec-klass på ett vanligt högstadium. Alltså så träffar jag på många andra elever från vanliga högstadieklasserna i korridoren, i matsalen och på mina spanskalektioner väldigt ofta. Nästan ALLA i de vanliga klasserna är väldigt väldigt högljudda och röriga. På mina spanskalektioner ute i vanliga klassen så brukar alla andra elever skrika, svära, prata konstant, kasta omkring saker, flytta bord, byta platser, jaga varandra m.m. Även i korriderna är det sånt här varje dag.

• Det är viktigt att acceptera sig själv som man är

  Och man ska komma ihåg att man aldrig behöver ändra sig för andras skull. 
  
  

• Man kan leva ett jättebra liv med Aspegers

  Jag vet att det kan kännas svårt att få veta att man har Aspergers syndrom. Att känna sig annorlunda kan göra att man mår dåligt eller kanske blir deprimerad, men man ska veta att livet inte tar slut! 
  
  

• Försök få användning av det du är bra på!

  Många med Aspergers syndrom har speciella intressen eller någon specialbegåvning, i mitt fall är det språk. Det är jättebra om man kan hitta något yrke där man får använda såna kunskaper.
  
  

• Våga fråga!

  Jag frågar alltid om jag inte förstår vad någon menar, eller om jag inte hittar. Det gör min vardag lättare. Jag har nämligen dåligt lokalsinne och svårt att komma ihåg gatunamn. (Däremot har jag bra bildminne.) Att fråga kan också vara en bra strategi om någon är nedvärderande eller försöker vara rolig på ens bekostnad. Man kan besvara det med ”Hur menar du?” eller be personen förklara hur han eller hon tänker. 
  
  

• Våga vara dig själv!

  Om man ska anpassa sig eller lyssna till andra hela tiden blir man inte sig själv. Det är tråkigt och otillfredsställande att vara rädd för att göra fel, eller vara fel. Om man vågar vara sig själv blir man tryggare och kan lättare njuta av livet. En tanke som har hjälpt mig är att alla människor tänker så olika, någon kommer alltid att bli besviken. 
  
  

• Hitta egna strategier!

  Min Aspergers syndrom innebär till exempel att jag har svårt att se och förstå många osynliga sociala tecken, som till exempel kroppsspråk och tonläge. Men jag vet att de finns. 
  
  

• Kom ihåg att det är skillnad på det man gör och vem man är!

  Om jag gjorde något fel när jag var yngre, tänkte jag lätt på det som att jag var fel. Så ska man aldrig behöva tänka. Ett citat från Mia Törnblom, som jag läser varje dag: ”Ibland så gör vi fel, men vi är aldrig fel".
  
  

• Utmana dig själv!

  Det är viktigt att inte alltid undvika det man tycker är jobbigt, för det kan göra att man blir begränsad. Det finns platser och situationer som jag tycker är jobbiga, men jag försöker att inte undvika dem för jag vill inte bli begränsad. Till exempel ogillar jag nya platser, stora utrymmen med mycket folk, att resa kommunalt och att köra bil i stan. Men ibland måste man göra sånt man inte gillar, man kan bli stärkt av att klara av det. 
  
  

• Var kritisk!

  När jag fick veta att jag har Aspergers syndrom läste jag om det, och för mig var det inte bra, eftersom jag följde det som en manual. Allt som läkarna sa att man ”kunde ha”, tolkade jag som ”så här är det”. Det gjorde att jag betedde mig dåligt många gånger, och ursäktade det med att jag hade Aspergers och Damp. Därför har det blivit viktigt för mig att ifrågasätta information, och att förstå att man är sig själv. Man kan plocka de ”guldkorn” man hittar i informationen, de kan vara till hjälp.
  
  

• Se till att vara fri!

  Bli den du vill bli och låt dig inte begränsas av andra personer eller information. Det finns egentligen inte så många begränsningar, och de ”barriärer” som finns är det bra att våga gå över. 
  
  

• Försök att inte tänka så mycket på vad andra tycker och tänker om dig

  Man blir ”nerputtad” ibland, och det kan ge sämre självkänsla, men mitt tips är att komma ihåg att det händer alla. Man kan alltid resa sig upp igen!
  
  

• Alla är olika, och man ska inte jämföra sig med andra

  Min adhd-problematik ser ut på ett sätt, och beror på den jag är och mina erfarenheter. Men alla kan lära sig något av alla.

• Sök hjälp om du behöver!

  Man kan inte vänta på att någon annan gör jobbet åt en, man måste kräva det man har rätt till, bra hjälp. Jag har fått bra hjälp av terapeuter, särskilt de som inte har varit alltför försiktiga med mig utan fått mig att ifrågasätta mina tankar.      
  
  

• Kom ihåg!

  Man måste alltså lära sig att man är sig själv, med sitt liv och sina värderingar. Men man har också skyldigheter, exempelvis att komma i tid till ett jobb. 
  
  

• Kom ihåg att man bara kan ta ansvar för sig själv

  Man kan inte förutspå eller styra hur andra människor beter sig eller hur livet ska bli. Jag kan till exempel bli stressad om andra är sena när man ska träffas, men jag har lärt mig att det händer ibland. 
  
  

• Det är viktigt att sätta gränser

  Jag fick till exempel träna på att kunna säga nej till andra på barn- och ungdomspsykiatrin, bup. Det var helt nytt för mig. Jag fick börja med att skriva brev till personer som jag var arg på, formulera vad jag blev ledsen för. 
  
  

• Acceptera de bitar av en själv som är ”annorlunda”

  Det är viktigt. Ibland kanske man får förklara det för andra. Jag äter till exempel snabbt, och om någon kommenterar det svarar jag att ”Ja, det gör jag.” Jag är också slarvig, men då får det vara stökigt hemma hos mig. Om andra har problem med det, kan de få städa.

Idag har jag haft livskunskap för andra gången i min nya klass. Asså, oj vad jag gillar de lektionerna! Min favoritlärare undervisar i det ämnet. På lektionerna så pratar vi alltid om AS och vad det innebär med att vi har det, vilka nackdelar och fördelar det finns och hur man kan hantera sina svårigheter med AS i livet.

Ben är en tonårskille med aspergers syndrom, som ofta blir mobbad i skolan. För att undkomma sin bistra verklighet vänder han sig till en virtuell värld genom att spela ett online-spel, Archlord. I spelet är han en självsäker och modig hjälte som slåss med sin följeslagare Scarlite, som kan hela honom.



Den här filmen är väldigt väldigt hemsk och jobbig, men oj så bra! En av de mest berörande filmer jag har sett. Och den har ett jättebra slut också. Jag rekommenderar filmen till alla över 13 år. Detta är verkligen en film man måste se innan man dör!

Förra sommaren så fick jag reda på att det skulle komma en film på bio, om en kille som hade asperger syndrom. Jag tyckte att det var jättekul och tänkte; Äntligen så kommer det en film om en tonåring som har AS!

När den väl kom ut på bio så gick jag och såg den med min bästa kompis. När sluttexterna hade rullat ner så hade jag så mycket blandade känslor. Jag var irriterad och ganska arg över att de hade gjort huvudpersonen Simon, som hade aspergers, så himla överdriven.

Jag kände mig nästan förnedrad. Huvudpersonen fick en att känna att alla aspergare är idioter! Visst jag kände igen mig lite i honom, men inte alls i närheten av hur han var. Han fick t. ex utbrott om inte fick samma mat varje vecka, eller om inte all mat var i cirklar. Och så var han tvungen att mäta upp sitt schampo i ett bakmått för att få den exakta mängden...

Men om man bortser från allt det så var det en väldigt bra och känslosam film. Den innehöll kärlek, ledsamhet och rätt mycket skratt. Så jag kan ändå säga att jag rekommenderar filmen, men bara till de som själva inte har AS. För om man själv har det så förstörs rätt mycket av filmen.

Men jag vet inte vad ni andra aspergare tycker? Tyckte ni att I rymden finns inga känslor var bra?

Denna snygga t-tröja kan du köpa på www.shirtstore.se. :)

Michael Jackson, Elvis Presley, Bob Dylan, Ozzy Osborne, John Lennon, George Bush, Agatha Christie, Robin Williams, Cher, Jim Carrey, Ty Pennington, Tom Cruise och Will Smith är bara några av många kändisar som har ADHD.

Källa.

Så här kan det kännas när man har Asperger Syndrom eller ADHD ibland...

Själva låten kanske inte är den bästa. Men texten var ju bra! Stämmer rätt bra in på hur man känner sig när man har ADHD :)

Redan när jag gick på dagis så började mina funktionshinder att visa sig. Jag var väldigt strulig när jag var liten och grät mycket.

Jag har väldigt jobbiga minnen från tiden mellan jag var 4 till ungefär 7/8 år. Nästan inga bra minnen har jag från den tiden... Jag grät och var orolig nästan jämt, jag förstod inte vad det var jag kände så jag grät bara. Mina föräldrar förstod inte heller vad det var som var fel.

Mina föräldrar började ha kontakt med BUP när jag var kring 6 år gammal. När jag var 9 år så berättade mamma att hon trodde att jag hade ADHD. Året efter så började jag att gå till en psykolog på BUP och gjorde en utredning.

När jag var 11 år gammal så fick jag diagnoserna ADHD och aspergers syndrom. Det kändes skönt att få veta att allt jag kände hade en förklaring. Men det var också krångligt. Jag visste inte vilka jag skulle säga det till eller om jag överhuvud taget inte skulle säga det till nån. Jag började ta Ritalin, som är en ADHD medicin. Men upptäckte efter ett tag att det inte funkade något bra. Då provade jag medicinen Strattera, som jag fortfarande tar och den funkar jättebra.

Mina lärare fick reda på att jag hade ADHD och asperger och mina närmsta vänner. Men det vart inte särskilt stor skillnad, men det kändes bra att få säga det till några.

Jag känner mig stolt över att ha klarat av en vanlig skola i 7 år trots alla oförstående lärare och jobbiga klasskompisar, jag var orolig varje dag och mådde rätt dåligt. När jag skulle gå ut sexan så ville jag inte börja i ett vanligt högstadiumkulle klara av att gå i en vanlig högstadieklass, så då började jag i en specialklass (aspergerklass) för elever som går i 7an till 9an. I 7:an trivdes jag hur bra som helst, hade världens bästa speciallärare och fick två jättebra klasskompisar. Men sen så slutade ju mina lärare och så började en ny elev och skolan blev ett h-vete. Detta har jag skrivit mer om i detta inlägg.

Så det här skolåret har varit förj**ligt men är stolt att jag klarade av att gå nästan alla skoldagar, och att jag kämpade på så bra som jag gjorde. Och det känns jättebra att få ett bra avlut på min högstadietid.

Ja, jag vet inte riktigt mer vad jag ska skriva mer om mina diagnoser. Jag tycker själv att det är svårt att skriva hur man är och vad man känner ibland så där så ställ frågor om ni undrar nåt! Kommer att svara ärligt på allt!

Ha det så bra, kram! ♥