Helt seriöst. Hur klarar alla tonåringar av att gå gymnasiet egentligen?

 

Jag har pratat med min psykolog och min kurator om vilka alternativ jag har. Det lutar mycket åt att jag ska byta skola eller hoppa av gymnasiet och få praktikplats någonstans istället. Om det blir det andra alternativet så ska jag läsa på folkhögskola senare.

 

Men jag ska i alla fall gå kvar i skolan tills julavslutningen. Måste fundera över hur jag vill göra... Känns väldigt jobbigt med förändrig men med tanke på hur förjävliga alla dessa veckor sedan 19 augusti har varit så tror jag inte att det kan bli så himla mycket värre.

Har ju aldrig mått så dåligt, grubblat och funderat så mycket, haft så dålig självkänsla och självförtroende eller känt mig så udda och konstig någonsin som jag gör nu. Så det vore otroligt mycket bättre om det blev bra i skolan.

 

Men jag är så jäääkla stolt över mig själv över att jag bara har varit borta två ynka dagar från skolan! Och att jag berättade för dig om mjna funktionsnedsättningar och att jag är ett år äldre än dig. Helt galet fakiskt.

 

Är så tacksam över alla fina människor som finns i mitt liv. Utan er hade jag aldrig klarat det fruktansvärda jag gått och går igenom. känner mig oftast som världens ensammaste, men jag vet att ni alltid finns där för mig. Ni är helt underbara <3

 

Nu är det bara cirka fyra veckor kvar i plugget, det ska jag banne mig stå ut med! 

 

Ska försöka tänka positivt resten av skoltiden innan lovet. umgås med dig. tänka på att det snart är jul. Vara mycket med min familj och släkt. Träffa vänner jag inte träffat på evigheter. Se på tv-serier. Läsa böcker. Sjunga. Spela gitarr. Göra det jag älskar.

 

till alla er som går i skolan (eller vad det kan vara) och tycker allt känns fruktansvärt: det blir bättre!!

det känns verkligen inte som det just nu, men jag lovar att det blir bättre tids nog. Fokusera på det fina och bra i ditt liv så känns det lite bättre i alla fall. eller prata med någon. Jag tror på er! 

 

massor med kärlek från den deppiga och peppiga Flo till er<3

Från början tittade jag inte ens åt ditt håll. Trodde att du var en av alla de andra jobbiga hockeykillarna.

Det tog några veckor innan vi ens sa något till varandra. Du sa hej. Ett enkelt och hur vanligt och intetsägande ord som helst. Men det betydde jättemycket för mig.

Efter det så började vi prata mer och mer med varandra.

Nu har det gått så långt att jag känner att det enda som är värt med att gå till skolan är du.

Har inte träffat en sån fin person som dig på hur länge som helst.

Trodde verkligen inte att en 16-årig jättesocial, utåtriktad och populär sportkille skulle bli min bästa vän i skolan. Jag har aldrig ens varit i närheten av en "vanlig" tonårskille utan aspergers, ADHD eller liknande.
Så himla fel man kan ha. Men oj vad glad jag är att jag upptäckte dig!

Är så otroligt glad över att du vill umgås med mig av alla personer på skolan.

Trots att vi egentligen inte känner varanda särskilt väl och vi har inga gemensamma intressen alls så betyder du så mycket för mig.

Imorgon ska jag ta mod till mig att berätta för dig att jag har aspergers och ADHD.

 

HERREGUD! Har alltid gillat One Direction otroligt mycket, men nu gillar jag de mer än någonsin.
Det här är seriöst det bästa de har gjort, någonsin. Jösses, började storgråta första gången jag hörde låten och då hade jag inte ens sett musikvideon! Det är helt otroligt hur mycket en låt kan påverka en... 
Ja, jag skulle kunna skriva flera sidor om hur fina killarna är och hur bra den här låten är. Men det skulle bli drygt att läsa efter ett tag, så jag tror jag ska sluta här.

Till er som aldrig har hört låten förut säger jag bara: LYSSNA!

Puss på er<3