Om mina diagnoser
Redan när jag gick på dagis så började mina funktionshinder att visa sig. Jag var väldigt strulig när jag var liten och grät mycket.
Jag har väldigt jobbiga minnen från tiden mellan jag var 4 till ungefär 7/8 år. Nästan inga bra minnen har jag från den tiden... Jag grät och var orolig nästan jämt, jag förstod inte vad det var jag kände så jag grät bara. Mina föräldrar förstod inte heller vad det var som var fel.
Mina föräldrar började ha kontakt med BUP när jag var kring 6 år gammal. När jag var 9 år så berättade mamma att hon trodde att jag hade ADHD. Året efter så började jag att gå till en psykolog på BUP och gjorde en utredning.
När jag var 11 år gammal så fick jag diagnoserna ADHD och aspergers syndrom. Det kändes skönt att få veta att allt jag kände hade en förklaring. Men det var också krångligt. Jag visste inte vilka jag skulle säga det till eller om jag överhuvud taget inte skulle säga det till nån. Jag började ta Ritalin, som är en ADHD medicin. Men upptäckte efter ett tag att det inte funkade något bra. Då provade jag medicinen Strattera, som jag fortfarande tar och den funkar jättebra.
Mina lärare fick reda på att jag hade ADHD och asperger och mina närmsta vänner. Men det vart inte särskilt stor skillnad, men det kändes bra att få säga det till några.
Jag känner mig stolt över att ha klarat av en vanlig skola i 7 år trots alla oförstående lärare och jobbiga klasskompisar, jag var orolig varje dag och mådde rätt dåligt. När jag skulle gå ut sexan så ville jag inte börja i ett vanligt högstadiumkulle klara av att gå i en vanlig högstadieklass, så då började jag i en specialklass (aspergerklass) för elever som går i 7an till 9an. I 7:an trivdes jag hur bra som helst, hade världens bästa speciallärare och fick två jättebra klasskompisar. Men sen så slutade ju mina lärare och så började en ny elev och skolan blev ett h-vete. Detta har jag skrivit mer om i detta inlägg.
Så det här skolåret har varit förj**ligt men är stolt att jag klarade av att gå nästan alla skoldagar, och att jag kämpade på så bra som jag gjorde. Och det känns jättebra att få ett bra avlut på min högstadietid.
Ja, jag vet inte riktigt mer vad jag ska skriva mer om mina diagnoser. Jag tycker själv att det är svårt att skriva hur man är och vad man känner ibland så där så ställ frågor om ni undrar nåt! Kommer att svara ärligt på allt!
Ha det så bra, kram! ♥
Jag har väldigt jobbiga minnen från tiden mellan jag var 4 till ungefär 7/8 år. Nästan inga bra minnen har jag från den tiden... Jag grät och var orolig nästan jämt, jag förstod inte vad det var jag kände så jag grät bara. Mina föräldrar förstod inte heller vad det var som var fel.
Mina föräldrar började ha kontakt med BUP när jag var kring 6 år gammal. När jag var 9 år så berättade mamma att hon trodde att jag hade ADHD. Året efter så började jag att gå till en psykolog på BUP och gjorde en utredning.
När jag var 11 år gammal så fick jag diagnoserna ADHD och aspergers syndrom. Det kändes skönt att få veta att allt jag kände hade en förklaring. Men det var också krångligt. Jag visste inte vilka jag skulle säga det till eller om jag överhuvud taget inte skulle säga det till nån. Jag började ta Ritalin, som är en ADHD medicin. Men upptäckte efter ett tag att det inte funkade något bra. Då provade jag medicinen Strattera, som jag fortfarande tar och den funkar jättebra.
Mina lärare fick reda på att jag hade ADHD och asperger och mina närmsta vänner. Men det vart inte särskilt stor skillnad, men det kändes bra att få säga det till några.
Jag känner mig stolt över att ha klarat av en vanlig skola i 7 år trots alla oförstående lärare och jobbiga klasskompisar, jag var orolig varje dag och mådde rätt dåligt. När jag skulle gå ut sexan så ville jag inte börja i ett vanligt högstadiumkulle klara av att gå i en vanlig högstadieklass, så då började jag i en specialklass (aspergerklass) för elever som går i 7an till 9an. I 7:an trivdes jag hur bra som helst, hade världens bästa speciallärare och fick två jättebra klasskompisar. Men sen så slutade ju mina lärare och så började en ny elev och skolan blev ett h-vete. Detta har jag skrivit mer om i detta inlägg.
Så det här skolåret har varit förj**ligt men är stolt att jag klarade av att gå nästan alla skoldagar, och att jag kämpade på så bra som jag gjorde. Och det känns jättebra att få ett bra avlut på min högstadietid.
Ja, jag vet inte riktigt mer vad jag ska skriva mer om mina diagnoser. Jag tycker själv att det är svårt att skriva hur man är och vad man känner ibland så där så ställ frågor om ni undrar nåt! Kommer att svara ärligt på allt!
Ha det så bra, kram! ♥
Kommentarer
Elin J - 16-årig tjej med Asperger och ADHD!
Sv: Tack :)
Jag tar ingen medicin just nu, har bara haft mian diagnoser sedan april detta året ungefär, så funderar fortfarande. Ibland känner jag att det skulle bli lättare med mediciner, men ibland inte. Så jag får se :) Jag går i en vanlig klass och börjar i en vanlig klass i gymansiet efter sommaren. Har klarat av det, men samtidigt inte, för det har brytit ner mig totalt... De senaste månaderna har jag dock mest varit hoss specielläraren och i andra mindre gupper, vilket har varit bra :) Därför kommer jag sakna min lärae otroligt mycket, hon har gjort så himla mycket för mig.
Går du i vanlig eller specialklass? ^^
Btw kan länka din blogg i menyn :)
Trackback
